windedos

Är det någon som vet var värmen tog vägen? Alltså - jag vet att det är fel att klaga på kyla när det är mitten av mars för det kunde vara vinter och snö fortfarande och jag vet att våren har kommit en bra bit på väg. Men i morse lyckades den i alla fall lura mig att den hade tagit semester och åkt till sydligare breddgrader. Sol och blå himmel när man är inne och tittar ut och tänker att " ja vad härligt med en promenad före jobbet" och så kommer man ut och det är nollgradigt och blåser isvindar som går rakt igenom allt man har på sig. Vi tog en promenade i skogen och där var det väl skapligt men när jag var på väg tillbaka över öppen mark slog isvindarna till ordentligt och jag började starkt fundera på om jag skulle hinna in i lä innan jag frös till is eller om jag skulle bli stående som ett fruset rundningsmärke mitt ute på fältet.. frusen mitt i ett steg.. och upptinad sisådär framemot midsommar. Men det går ju inte för med tävlingssäsongen och annat roligt på gång så har jag ju inte tid att stå där i flera månader och bara vara en prydnad. Och tänk vad många blogginlägg ni skulle missa. Så jag skyndade mig in och satte på kaffe. Inte mycket som inte lite kaffe... eller mycket kaffe.. kan råda bot på.

Vi tränar. För fult faktiskt. Det tränas lydnadslydnad och brukslydnad och rallylydnad. Det är inte klokt var mycket lydigt det är här just nu. Med Smilla och Cookie och Smita och Tippex .. och Xante. "Öhhh" säger Xante .. " ge hit...öhhh... vad ska jag gå här för...." Men positionen börjar ta sig. Och uthålligheten och fokuset också. Nu är det strax ovanför nivå guldfisk. En klar förbättring. " Han är lite omogen den där".. sa Stig häromdagen. " Det är mycket som rör sig i skallen på honom". Jo. det kan man säga. Men det måste ju vara bättre än att det inte rör sig alls. Tror jag. Han blir nog bra med tiden. Än så länge är han ju mest bara liiiiten. Fast ändå ganska stor. Om ni förstår.

Spårar gör de också. Allaihop utom Kakan. Kakan använder mest näsan för att leta reda på godis i fickor. Hon skulle bli en utomordentlig tullhund som skulle vara oslagbar på  att leta efter insmugglat hundgodis.. och annat ätbart. Ve den som försökte smuggla in levergodis i landet . Det skulle Kakan sätta stopp för. Hon skulle dessutom kunna fungera som dumpningsplats för det funns godiset. Snabbt och effektivt. " Hon är  TJOCK! " säger Stig. INte heller ... lite svullna hårsäckar bara. Och trivselvikt. Hon trivs mycket den lilla hunden.

Smilla håller på med allt, utom rallylydnad. Spårträningen och lydnadsträningen inför vårens planerade tävlingar är det som står på programet. Och vallning. Förra veckan var vi nere i Västergötland för att vara med på ett rasklubbsmöte och då passade vi på att bekanta oss med ankor. Något som Smilla aldrig träffat förr. Det var intressant att se hennes helt annorlunda och mycket mer sansade stil med ankorna. Härlig attityd hon jobade på bra med ett trevligt avstånd som fick ankorna att flytta sig i ett sansat tempo. Kul träning. Här kommer lite kort:


Vi började tillsammans och med lina eftersom jag inte hade en aning om hur hon skulle reagerna på ankorna.


Men ganska snabbt såg vi att hon hade en sjyst inställning så hon kunde börja jobba mer fritt från mig.


Mycket koncentration och fokus på ankorna var det.


och framförallt alldeles självmant ett bra avstånd som fick ankorna att flytta sig lugnt och sansat


Hmm.. måste bara fixa till detta.... får lov att ta en liten sväng ut här.. så där.. Nu kan jag vänta.


Världens finaste Lillprick. Som faktiskt är stora damen numera. Även om det finns de som har svårt för att förstå det.

Nu får det vara natt så återkommer jag inom kort med mer rapporter om Årets Aussie och rallylydnad. Så det så.
Sköt er
Lena och ett sovande gäng.

Varenda morgon när jag vaknar.. ja inte varenda då men i alla fall många... så tänker jag igenom vad som ska göras under dagen och på slutet brukar det komma... " och så ska jag blogga". Jag kan till och med komma på alla möjliga världsproblemslösningar och även en och annat mindre idé som jag har de mest smarta tankar om... då.. när jag nyss har vaknat och hjärnan startar upp. Det är så att då kommer liksom processorn åt hela minnet och inte bara det mest lättåtkomliga.

Sen går dagen.. och just nu har de varit helt hysteriskt full av jobbavidskärmenjobb på grund av  det distansprogram vi just startar och som jag har någon form av helhetsansvar för förutom den första kursen som jag är ansvarig för. Det har varit videokonferenser av olika slag, och arbete med handledningar och möten över nätet och akututryckningar med IT-folk för att rädda situationer när tekniken har levt sitt eget liv så till slut har det känts som om livet varit fyrkantigt och i sisådär 21" storlek. Och ibland lite större men ändå fyrkantigt... (att se sig själv i fyra upplagor på samma storbildskärm är inte heller så motiverande när man ibland har fullt upp med en upplaga).   Så när kvällen har kommit så har det sista jag haft en tanke på varit att blogga. Och när jag haft en tanke på det så har det liksom inte fungerat ändå utan jag har tittat på skärmen och tänkt...... nej... inte ens det har jag gjort. Det har liksom inte funnits en redig tanke kvar. Och blogga då den som kan. När det enda som händer är att man får beskedet från hjärnan. .." får inte kontakt med hårddisken...".

Så idag vakande jag.. tidigt. Inte med flit utan för att jag glömt att stänga av väckningen i mobilen. Efter att ha legat och hoppats på att den skulle ge sig av sig självt så insåg jag att det inte skulle hända så jag släpade mig upp och letade reda på den.... och då slutade den. Tillbaka i sängen så fick jag påhälsning av en stycke glad hund som tyckte att jag behövde slås i huvudet lätt och kärleksfullt med en sandal... och när jag försökte tala om att om det var någon form av beröring jag önskade så var det inte sandalklappar så möttes jag av två glada flin, en röd orm som slingrade sig upp och helt plötsligt hade huvudet på min kudde och en 17kilogladvalp som svängde med sandalen och skuttade med alla fyra tassarna på min mage. Så hade den dagen börjat.. och då kom jag på.... NU ska hjärnan luras. Jag ska BÖRJA dagen med att blogga. Så det gör jag nu. Efter att först ha låtit dagsljuset tillta och under tiden ha haft lite morgonmysbelysning och en dubbelespressokaffemedmassamjölk i finaste JohannaWigurkoppen.

 

Idag är det 1:a februari! Kan man säga att det är vår då?? Lite tidigt kanske men i alla fall bra mycket på väg åt det hållet. Häromdagen hörde jag sådana där kvivittfåglar ( har ingen aning om vad de heter... jag kan skilja på en stork och en skata.. det är ungefär allt) som man hör på våren. Det gav i alla fall mig en tendens till vårkänslor. Sen snöade det. Men jag hade ju i alla fall hört dem.

Veckan har också börjat bra och med en känsla av förväntningar inför våren. I måndags vlev det jobb tidigt och sent på dagen och mittpådagenvallningsträff med Nina och Ingrid.  Strålande solsken och visserligen ganska många minusgrader men det kändes inte så länge solen var uppe. Vilket det ju nu är ganska länge varje dag. Bara att få knäppa om timern för utebelysningen är ju en fröjd.. men nu var det inte timer och utebelysningar detta skulle handla om utan vallningen. Tänk att det ska vara så svårt att hålla ordning på sig.

Mittpådagenträffen började med ihopplockningslunch som visade sig bli ricottaochspenatpastakuddar med baconochädelostsås. INte helt fel faktiskt. För att vara ihopplock och snabbt tillagat. Sedan gav vi oss ut i hagen och sorterade lite får så en del var ute och en del inne i ladan. Smilla, Lin och Pysen fick jobba ute med lite blandade övningar och det gjorde det med den äran. INte helt fel att kunna valla i januari och med ett litet strävt snölager var det bra underlag för oss och för fåren. Och rent inte att förglömma. Xante fick också vara med och fösa runt fåren lite i lina. Mycket spännande var det... och liiiite läskigt så han var tvungen att ta till värsta tonnismålbrottststämman och tala om att "här kommer jag". Så de inte skulle missa det. Stolta kliv var det efter dem när de flyttade på sig. Och så var det ju det där med frusetsmågodisautostradorna på marken. Mums... sa hundarna. Blää.. sa vi.  Lin avslutade dagen med att jobba fåren lite inne  ladan som en bra fållträning. God mat, bra träning, kaffe, snack och skratt. Kan det blir en bättre dag??

Xante ja... han växer och växer. Nu är han snart lika stor som sin mamma och väger nästan lika mycket som henne. INte ett dugg fett utan redan en hel del muskler för att vara så ung och så är det benstomme som väger. LÅnga ben är det. Och snabba. En herre med mycket egna idéer och personlighet. Och vad var det annars att vänta med den mamman och pappan.

Lite stilstudier kan vi ta nedan:
 
Nyårsafton.... utslagen i sängen.... hårdsovande bland duntäcken. " Gå ner".. det finns inte i ett valpvokabulär. Det slutade med att han sov I SÄNGEN. Vid fotänden. För Stig (jo då) sa att " han är ju så liiten". Hmmmm

 
Diskmaskinen lärde han sig öppna för att man då kunde nå längre upp på bänken. Kattmaten ligger numera illa till om inte luckan är ordentligt igentryckt. Utmärkt sovställe också tycker Xante. Man är liksom upphöjd så man har bra koll på saker och ting.

 
" Vadå tagit leksakerna för de andra... du menar den här..??!"

Fler Xanteochdeandrahundarnarapporter kommer framöver.

Sen var det det där problemet med att inte ha några problem. Det kan ju låta konstigt men är lite annorlunda än det kanske låter.....om ni orkar hänga med så kommer här en förklaring. Så får vi se om ni förstår eller får problem.

Jag undrar om vi inte på något sätt börjar blir alltför problemorienterade. Om det har blivit en naturlig sak i dagens värld och inte minst hundvärld att man ska ha problem. Tanken har funnits länge hos mig men jag har nog inte riktigt kunnat sätta ord på den, utan den har mest gett en känsla av .... tja.... nja.. svårt att sätta ord på.
Att det kom upp nu är på grund av den rallylydnadstävlinghandlingskurs Nina och jag var på förra helgen. Mer om den kommer framöver, just nu var det mest en genomgång bland deltagarna som väckte mina tankar. Jag tror vi var sisådär 12- 13 stycken och dag 2 fick vi gå laget runt och prata om vilka problem vi hade med inlärning av moment m.m. Det var en god tanke och allt det där men när jag satt där och lyssnade på den ena efter den andra så slog det mig vad som egentligen sades. Det var inte problem i inlärningen som presenterades . INte sådant man hade kört fast på och inte lyckats lösa trots olika försök och ändrade metoder eller som hade fått hunden att reagera " fel" eller så. Det var helt enkelt att man skulle lära sig och sin hund nya moment. Det var problem att man skulle börja med något nytt. Elle rproblem med att man överhuvudtaget skulle träna med sin hund. Man var orolig och fundersam och- som jag tycker- skapade problem innan man ens visste om det skulle bli några.

Så när det kom till mig så flög själva djä...len i mig.. så jag sa " tja... ´nej. jag har inga problem....". Varvid en del hakor föll ner och ögon förstorades.. och några tveksamma skratt kom det också... för jag skojade nog.. för inte kunde jag mena allvar. Jag tror bara det var kursledaren ( som var väldigt bra förresten och som jag inte kommer ihåg namnet på- några problem har jag nog förresten- och som jag återkommer till ) sa.. jaha.. vad intressant.. berätta.

Och så sa jag vad jag tyckte... att jag kan ingenting om rallylydnad mer än den del grundläggande momentdelar och jag har ingen aning om hur det kommer att gå med de nya saker som Kakan och jag ska lära oss, som att arbeta framför och på höger sida. Men jag ser det som att jag och hon ska lära oss nya saker tillsammans. Några problem är det inte. Inte ännu. Kanske längre fram.. när vi kört fast.. och inte har några mer varianter att prova.... men till dess är det inte problem. Det är en gemensam aktivitet där vi ska lära oss... jag ska försöka förklara för henne vad jag vill och ha en bild av det och belöna på rätt ställe och försöka vara tydlig och hon ska ha kul tillsammans med mig.

DET kan inte vara detsamma som PROBLEM. Inte i min värld. I min värld är det hundträning, en av de roligaste sakerna jag har valt att syssla med. Tillsammans med mina vänner, fyrbenta och tvåbenta. Det är inte problem.
Det är en aktivitet som ibland går bra och ibland åt skogen. Då kan vi få problem. De löser vi. Ibland genom att gå och fika och prata och sedan försöka igen. Ibland genom att bara strunta  i dem och se det som en tillfällighet och ta om det någon annan dag. Ibland genom att gå till en bok eller någon med mer kunskap och få tips och råd.

Jag tror att vi i dag matas med problemtänkande. På löpsedlar och i böcker och tidningar och kurser. Jag tror att problemlösning är bra. När man fått problem. Men jag tror att det finns en risk att att alltid starta med att försöka förebygga problemen som om det vore en självklarhet att det kommer att uppstå. Jag tror att det ger en osäkerhet och en rädsla för att göra fel och vara tvungen att erkänna att man fått problem. Ibland går det så långt att man inte vågar prova för att man är mer rädd för alla problem som kan uppstå och att om något blir fel så kommer man inte att kunna få ordning på det utan den där SM- starten ( eller vad man har för mål) försvinner i fjärran.

När jag började träna hund så fanns inte dessa diskussioner alls. Det fanns knappt böcker om hundträning att läsa (och om någon nu säger att det då var konstiga tecken på stentavlor så ska ni få se på problem) och att planera sin träning var inte alls på tapeten. Det var inte bra. De som säger att det var bättre förr tycker jag har fel för det var det inte. Dagens hundträning har kommit så otroligt mycket längre. Men som alltid finns det en risk att pendeln slår över för mycket. Att det blir för teoretiskt och att man då glömmer att teorierna inte fyller någon funktion om man inte kan göra dem till sina egna och använda dem på ett sätt som tillför praktiken något. Teori och praktik måste gå hand i hand.  Så teorier om problemlösning behövs inte förrän problemen har uppkommit. Annars finns det liksom inget att lösa.  För att undvika problem behöver man teorier om hundträning och hur hunder lär sig.. och så behöver man träna och prova och våga .. och framförallt.. ha kul med sin hund.

Så därför... i hundträningen har jag inga problem... mer än mig själv och min förvirrade hjärna då. Och det blir ju liksom mer mina stackars hundars problem.  Men det har jag inte hittat någon teorilösning för.

Ha kul... och träna på!
Och framförallt - SKÖT ER!
Lena och gänget.

hade jag tänkt blogga om men inser samtidigt som jag loggar in att det är hög tid att slänga ner hö till fåren så det ligger lätt tillgängligt i veckan, och så behöver det klippas ett antal klor och så ska vi snart iväg till Lerbo och spåra och trötta ut hundar inför det lugn och ro som är tänkt vid juldagsmiddagen. Och så var det det där med efterrätt som jag skulle fixa........ nej jag får helt enkelt skjuta lite på bloggandet.... hörs snart!

- Ja du Smilla.. nu har din pappas duktiga matte och din halvbror fått sitt VP.
- Och??!
Xante studsar upp och ner " jag vill ha,,, jag villl ha...
-  Jamen alltså det är ju jätteduktigt.. och Rosso är ju bara tre år...
-Och??!
Xante kastar sig över Smilla " var är mitt.. har du tagit mitt ?!!" 
- Jamen alltsås.. det är JÄTTEDUKTIGT.... jag tror inte du förstår riktigt.
- Förstår och förstår... tror du att jag är dum? Kan jag med..
Xante biter i Smita "du har tagit mitt..GE HIT!"
-Nja.. det vet jag inte.. man kan ju inte bara säga att man kan.. det är svårt.. och mycket träning!
-Och??! Släpp ut mig till fåren bara så ska jag nog träna.. men hur är dte med dig..
Xante kastar sig över mig" Är det du som tagit mitt.... jag vill också ha!"
-Aj Xante bit mig inte i benen när jag pratar med Smilla... vad då ""med mig?
-Ja JAg kan.. jag är född vallhund.. men hur är det med dig... hur har du det med vallförmågan...
- Vad menar du? min vallförmåga??! Ajjj Xante bit mig inte!!
- " Jag vill jag vill.. nu .. GE HIT.. jag vill också ha...
- JA jag menar jag är vallhund och har rätt egenskaper.. om jag bara får träna.. men hur långt kommer du... tror du vallningar funkar.. mwhoohahhahaaa nej jag vet nog vad jag behöver för att få mitt VP!!
- Men.. så kan du väl inte... Aaaaajjj Xante du bits ! Släpp min vad! Vad bråkar du om..?
"JAG VILL HA!! VAR ÄR MITT!?
Vad vill du ha Xante? Och vad är det du Smilla behöver?
-" VP... VP.. jag vill ha VP..... jag är hungrig.... det låter gott!
- En ny matte... en sådan där duktig som halvbrorsan.. .då kanske jag kan få ett VP..  Xante biter Smilla i svansen.. och en ny familj.. där man kan få lite lugn och ro...  men det lär man väl få vänta på. Smilla hoppar upp på sängen, rullar ihop sig och somnar

Själv står jag kvar mitt på golvet och funderar på hur diskussionen hamnade här......
-
"

Rackarns helg att gå fort. Måste ha varit för att det har varit så trevligt. Fredag kvällen försvann snabt i och med att besök i dotterna nya lägenhet. Kul att se hur hon och hennes kompis kommer att få det. det kommer säkert att bli jättebra inte minst eftersom de ska få nästan hela lägenheten rustad.

Lördagen startade tidigt med exteriörbeskrivning av sju hundar. Alltid roligt att få ta sig tid att verkligen titta på detaljer och helheter och klura över vad man ser. Trevlig hundar som överlag var goda representanter för rasen. Kul att två stycken också i och med sin godkända exteriör kan använda sig av titeln KORAD: Grattis till Nina Mellfors och Diamind Bluff Illinois (Bluff) och Tina Thrysén med Blue Wingfire's Flower Power (Gnista).

Vädret var väl inte det allra bästa men som tur var hade vi möjligheten att vara inomhus större delen av tiden och bara gå ut för att titta på rörelser. Trots det så gjorde den tidiga morgonen, vädret och koncentrationen att jag slog ihop och somnade på eftermiddagen. Vaknade av att telefonen ringde och Elin meddelade att de var "här nu".. och jag som bett dem att tala om när de passerade Eskilstuna så jag skulle hinna förbereda! Jodå.. det hade de allt gjort men då krävs det ju också att man hör SMS.signalen. Så det var bara att fara upp hals över huvud och slänga sig ut i köket efter den röda matten som skulle rullas ut åt Elin. Hon hade nämligen meddelat att hon förväntade sig både mat, dillsprit och röd matta utrullad när hon kom med anledning av den tillverkade hemsidan. Mat blev det, dillsprit också... och om nu inte mattan var utrullad så är det ju inte så illa att få den kastad på sig heller när man kommer. Eller hur?

Sen fortsatta kvällen alltså med mat och dillsnaps och snaps med Johannesört som fick oss att bli lite Lundellska och porssnaps som hade behövt en sillbit och efter 12 kom Elin och jag in i andra andningen och gav oss på en päronsnaps och blev grymt lurade av en flaska som visade sig vara röd bara på utsidan och.... ja nu var det inte så farligt som det låter och eftersom jag fått stränga uppmaningar av Mackan att ta dte försiktigt med en "tonnis" så är det bäst att jag säger att det gick åt fem små 50 cl flaskor på 4 personer. Så även om Elin och jag stog för merparten så var det inte direkt några rullunderöftternamängder.

Söndag morgon började med  hemsidesfix, amerikanska pannkakor och avfärd till klubben där vi träffade Nina och Ingrid för div träning. Det blev valpspår med Xante och Hippi och uppletande med hela gänget, Joy, Pysen, Lin, Hedwig, Vera, Twist, Smilla, Tippex, Smita och på slutet även en sväng för Kakan. Tänk att det kan vara så roligt att springa fort och leta... när letandet ger effekter i form av bromsspår i backen och stoppsladdar vid föraren så är det svårt att hålla sig för skratt. Tippex glädherusk och Joy och Smillas inbromsningar och Tvists älgsprång och Hedwigs intensiva koncentration... tänk att hundar kan vara så lika fast så olika.

Träningen avslutades med kontroll av Ingrid och Lins lydnadsträningsutmaning och en rapportövning med Hedwig medan Nina, Elin och Lajo hämtade Thaimat som sedan åts på Villa Surtuppen i Hållsta med gristårta som avslutning.  INte konstigt att en sådan trevlig helg går snabbt... och nu kör vi hårt en vecka till.

Några mer eller mindre bra kort från dagens övningar:


Lajo, Elin , Stig och Xante efter avklarat valpspår.


Planering.


Elin och Hippie går iväg på spår 2. Jätteduktiga!


Nästan hela gänget vid uppletanderutan. Här snackar vi störning.

Nu är det hög tid att sätta stopp för helgen!
Sköt er!
Lena och gänget.

Blogga ska man. Ofta, länge och mycket. Och roligt ska det vara. Och med fina foton. Och innehållsrikt och tänkvärt och personligt men inte utpekande. Och inte så personligt så det blir studier av navelludd utan mer så där så att alla kan känna igen sig. Fast inte för mycket.

Så det gör jag nu. Fast om ambitionen blir densamma som verkligheten ,det ve´te sjutton. I tanken bloggar jag ofta, länge och mycket. Stup i kvarten dyker det upp saker  som jag tänker att " det ska jag skriva om"... oj vad mycket tankar jag har om just det. För att inte tala om alla kort som tas när vi är ute och som jag tänker att " de där ska ut på bloggen så att alla får se". Eller alla och alla... det är ju inte direkt Blondinbellas blogg det här. Även om jag emellanåt får frågan om jag inte egentligen är ganska blond. Och det är jag kanske. Men mer råttfärgad. Och råttor är smarta djur som är inställde på överlevnad och kan överslista de flesta.... ja titta nu gled tankarna ivög igen.

I alla fall så är tanken ofta att idag ska jag hinna med ett inlägg. Men sen skiner solen.. och då måste man gå ut. Eller också regnar det och då måste jag först torka hundar efter promenaden och sen måste jag ha en lyxlatte och sen måste jag kolla mailen och sen..... ja så var den dagen slut.

Eller också kommer tankarna efter att jag suttit nästan hela dagen vid datorn och rättat tentor eller skrivit studiehandledningar eller annat som ska göras på jobbet och då känner jag att om jag sitter kvar en sekund till så kommer stolen på något underligt sätt att inkorporeras med min egen bakdel. Och det vill man ju inte. Även om stolen inte är så stor så bredden skulle öka påtagligt så villl man ju ändå inte ha ett par hjul sticka ut där bak. Det skulle bli så svårt att göra helomvändningar på lydnadsplanen alltså. Brukslydnadsplanen alltså.. för den andra lydnaden har vi numera bojkottat för att mer och mer fundera på det här med rallylydnad och hur kul det ver.... ja se där.. då drog tankarna iväg igen. Att det ska vara så svårt att fokusera.

Eller som nu, alldeles nyss... egentligen ska jag åka och handla. Mat till veckan och en rumsen och lite växter så ja kan göra en Ernst på em och adventspynta. Men så hann Stig ut och köra fram skyliften på vägen framför ladan så nu kommer jag inte ut på ett tag så då tänkte jag..BLOGGA. INte minst för att glädja Elin som förhoppningsvis håller på och fixar till en ny grund för en hemsida som jag kans   ... nej nu for jag iväg igen.

Alltså... jag skulle blogga eftersom jag inte kunde åka och handla.. och så startar jag datorn och öppnar bloggsidan.. och vad hittar jag där om inte en artikel om Sonys nya Nexkamera, den där kompakta systemkameran som jag länge funderat på .. och så läser jag den.. och hittar en länk till en jämförelsesida och så klickar jag på den och läser om jämförelser.. som sedan leder vidare till en annan sida och ett annat märke och så måste jag läsa om det... och en timme senare vet jag mer om systemkameror. Inte så mycket nyttigt kanske för de tekniska detaljerna kunde lika gärna vara beskrivna på grekiska... eller om det kanske är det de är... men har jag bloggat. Nej. INTE ETT ORD! och så är jag kaffesugen så jag kanske först ska sätta på kaf.. men se där hände något.

Jag satt kvar och öppnade upp den här sidan och började skriva och tänkte först att jisses vad ska jag skriva om. och det vet jag fortfarande inte.  Så vi får se hur det blir och om jag ens är i närheten av det som är tanken med ett blogginlägg. För man måste vara planerad och ha ett syfte med det man gör. Har jag hört.

Igår t.ex var jag egentligen inte ett dugg planerad. Därför for jag hit och dit på förmiddagen och slösade bort tid på att åka till fel affär först och sedan få åka tillbaka efter att ha haft ett förvirrat telefonsamtal med Stig som fick honom att fundera på om jag ville ha hjälp att åka till Bolaget eller till hundaffären eller om jag inte ville ha någon hjälp alls... vilket jag i slutänden inte visste. Eller ville. Men kanske var det inte bortkastad tid i alla fall för jag fick tíden att lyssna ett par gånger extra på Lalehs versioner av Tomas Ledins Just nu och Eva Dahlgrens EN Ängel i Rummet.. som hon . Laleh alltså. ju bara gör helt makalöst bra. Och sedan igår kväll när vi tittade på Så mycket bättre så gjode hon det igen. Sin egen version av en annan och mycket mer känd artists låt. Det krävs mod för att göra en sådan sak. Och att vara genuint musikalisk och våra göra sin egen grej.... och nu är frågan hur jag hamnade här när jag egentligen skulle vara i vallhagen.

För det var dit jag skulle komma, tillsammans med Ingrid och Nina, efter att jag farit runt och handlat. Och det var där jag skulle göra min egen grej... eller min och min... Smillas och min gemensamma kanske är bättre att säga.För nu tränar vi. Inte så mycket på andra ställen men i fårhagen. Det tränas balans och drivning och början til fösning med att starta sakta och rakt på och att kunna låsa på fåren när hon hör kommandot där och att stanna när de startar och att ta det allmänt lugnt Och så tränar vi att hon ska flankera snabbt och ta ut avstånd och hitta balansen vilket hon är vädligt duktig på faktiskt och att gå långsamt bakom och att flankera igen när jag byter avstånd och att hämta dem när de sticker iväg... och att gå runt och sikta ordentligt bakom och inte skära in för nära... och... phuuu där tog luften slut.

Och det var där de där planerna kom in.... för det är svårt att ha planer för vad som ska tränas tycker jag. Eller också finns planerna där... att träna just det jag beskrev ovan. Men vad är målet då? Tja... att bli bättre... att Smilla så bli bättre och att jag ska bli bättre och att vi tillsammans ska hantera fåren bättre och.... thj... duger det? Kan man ha det som plan och mål? Eller måste jag göra en plan som säger att jag ska träna ditt fem gånger och datt sju gånger och så ska 75 % av gångerna vara lika bra eller bättre än förra gången och 17% av övningarna vara  90% bättre än förra gången för annars måste jag gå tillbaka tre gånger och börja om och säkra utförandet och... jag som inte ens minns vad jagf gjorde för tre gånger sedan.. jag skrev nog upp det.. eller inte... och gjorde jag det så är lappen borta. För eftersom jag just då inte hittade min träningsdagbok så skrev jag det på en lapp...

JA inte vet jag om jag kan göra så.... det kanske inte är maximalt bra.. och det kanske inte är det som får det att gå fortast framåt. Men vi har roligt. Och eftersom jag ändå inte med mina planer och målsättningar kan påverka vare sig Smillas dagsform eller min egen dagsform eller för den delen fårens dagsform så tar vi det som det kommer och går på magkänsla. Igår var den bra Det går framåt. Både runt och bakom och lugnt. Och vi har kul. Kasnke inte fåren då men Smilla och jag. OCh ibland de som står utanför. Förra gången låg jag på rygg  udner fåren och var språngbräda och Ingrid som tittade bort en sekund undrade vart jag hade tagit vägen innan hon såg mig komma uppstigande som solen bakom den passerade fårflocken. Eller ja solen och solen .. och stiga... jag kravlade mig väl mer upp och försökt komma på om alla delar satt kvar. Det gjorde de och som minne fick jag ett rejält trampmärke på sidan av bröstkorgen. Hur jag nu kunde få ett där. När jag låg där och såg fåren passera över huvudet så tänkte jag mest på att jag var tvungen att komma upp snabbt innan Smilla vände dem tillbaka över mig igen vis av erfarenheten sedan Nike för många år sedan tog fåren fram och tillbaka över Linda som låg nertrillad i ett dike. Som dessutom var vattenfyllt. Och apropå vattenfyllt så kom jag just ihåg vad vi gjorde för tre gånger sedan. Det var ju den gången Ingrid klev ner sig i vattnet och la sig bakklänges.. fast inte samtidigt.. Som jag skrattade så.... eller jag menade... att det gjorde jag ju inte.. så elak är inte jag.....

Ja ni ser. Är det konstigt att både träning och bloggandet är förvirrat?!



Nu går jag ut... så jag avslutar med en bild på hur det såg ut en morgon för ett tag sedan när det var lite kallare och torrare än idag.
Sköt er!
Lena och gänget.

Hej!
det är jag som är Lill-Tam, eller som jag egentligen heter; Windedos Amaretto. Min matte säger att jag är döpt efter min mammas mammas mamma... inte vet jag vad det är men eftersom mamma är bra så måste det också ha varit bra. Och med tanke på att hon fick ha samma namn som jag...eller hur det nu blir.


Här är jag längst fram med min syster Kahlua och min bror Cafetino. De håller på med något så jag måste se vad de gör.

i alla fall så har jag hört att min matte borde ha bloggat för länge sedan, men hon har bättre saker för sig, som att plåstra om bitna hälsenor, hoppa på ett ben för att vi är överallt där hon ska sätta foten eller och rädda oss ur diverse situationer. Så jag tänkte att jag kanske kunde hjälpa till lite och tala om hur vi har det nu när vi är sju veckor och så att säga har tagit över kommandot.

Vi har  liksom fullt upp. Ni kanske inte har fattat det men det är mycket att göra när man är valp. Vi ska äta och sova och springa och tugga och skrika och skälla och bita; varandra och andra Och så ska vi springa på gärdet och i skogen och i trädgården och i köket och ner i diken icke att förglömma. Det är roligt. Allra roligast är mattes ansiktsfärg när hon försöker få upp oss ur diket utan att själv trilla i och hur hon förtvivlat försöker att inte bli lika leriga som vi är. Hon är inte så bra på det. Häromdagen satte vi fart på både henne och Pysens och vår storasyster Joys matte genom att ha "hoppa i diket "-stafett. Vi hann faktiskt ner minst en gång de flesta av oss innan de fick iväg oss därifrån. Men de är luriga de där människorna för som straff blev vi nästan dränkta med en stor orm som spottade vatten i ena änden. Matte sa att det kallades att " uscha" eller något sådant och att det var för att vi skulle bli renar. Jag vill inte bli ren... jag är ju hund. Och nog var det usch alltid så det var ett passande namn. Min syster Kahlua provade att skrika i högan sky men jag tror att matte hade hörapparetn avskruvad för hon verkade inte höra något. Men vi hämnades genom att bita henne i fötterna så det gick jämnt upp.

Idag var vi på en långpromenad i världen. Den var stor.

Först gick vi på en jäääättestor väg




och efter ett tag så kom vi fram till en djungel


Den var jättestor och hemsk men vad bryr sig väl ett gäng modiga valpar om det??!

Det fanns konstiga grejor i djungeln... ett stort rött monster t.ex som min bror Cafetino sprang rakt in i så det sa duns. Jag tror att det var i brorsan det sa duns för det stora röda verkade inte bry sig... och matte så bara att " så kan det går när man går in i väggen" hmmm



Sen fortsatta vi vår promenad och när vi hade kommit en bit så blev det liksom en glänta i djungeln.. och där stog det en hel massa stoooora konstiga djur ...


och de stirrade på oss...ilsket...

men vi stirrade tillbaka och stegade på och då blev de rädda och gick åt andra hållet. Matte sa att det var för att vår prickiga storasyster var med men det tror inte vi på.

Men det var inte slut med det för när vi fortsatta vår promenad så sprang vi på ett rutigt odjur som försökta fånga oss och hålla i oss.

så vi fick ta oss ett riktigt nappatag med rutodjuret. Matte sa att det var tur för oss att det inte var någon ström där. Inte vet jag vem den där Någon Ström är men hade han varit hemma så hade han fått på pälsen han också.

Efter en stund var vi tillbaka på gården efter alla strapatser och tänkte ta oss en lekstund i blomrabatten. Det är så kul att gömma sig bland alla blad och lurpassa på syskonen.


Men tro inte att det var slut med äventyr bara för att vi var i blomrabatten...nej då... för där var det helt plötsligt slut på marken och ett helt haaaav av sådant där blött. Det var liksom lite lurigt för man såg det inte förrän marken redan var slut. Titta själva får ni se...


Ser ni havet därinne mitt bland alla roliga buskar med stora blad?? Där trillade flera av mina syskon i. Min syster Kahlua t.ex ramlade i på ena sidan och fick simma över och gå upp på den andra. Så nu vet vi att vi kan simma också. Matte den elaka människan tittade på och sa att vi var duktiga som " använde huvudet" och kollade av var vi kunde gå. Klart VI använder huvudet. VI är ju smarta ju!! Och världsvana.

Så ni vet ni hur en dag kan se ut här hos oss.

Men i morgon är en annan dag med nya äventyt... har jag tid så kanske jag skriver lite mer. Så länge får ni hålla tillgodo med några kort av oss.


Här är jag i mitten med min bror Curacao till vänster och syrran Midori till höger 


Min bror Curacao


Min andra bror Xanté


 och min syster Negrita som ska flytta till Finland och kallas Prilla.

Hörs!
Lill-Tam

.. så det är bara att ta sig i kragen och göra ett bogginlägg eftersom jag på Facebook ingått en deal med Tvist-Elin om ömsesidigt bloggande innan dagen var slut.

Nu var det ju några dagar sedan jag bloggade sist..... eller så... så det finns ju en del att skriva om. Tror jag börjar från idag och går bakåt i tiden så kanske jag kan komma ihåg vad vi gjort. Å andra sidan är inte närminnet det bästa. idag lyckades jag ringa till Nina och innan hon hade svarat så hade jag glömt att jag ringde och kunde inte förstå vad det var för röst som hojtade hallå i bilen. Ja ni förstår kanske att det inte är så llätt att blogga d¨å... när man har ett minnesspann som en gulsparv. Fast nu kanske jag förolämpade sparvat i allmänhet och gulsparvar i synnerhet.

I morse blev det en tidig morgon då vädet var så där alldeles fantastiskt. Det blev en vända med Smita och en vända i valplådan för att tillgodose pill-och gullbehovet och sen bar det av till Stig som hade fixat frukost med amerikanksa pannkakor. Sen bar det ut i skogen för rapportträning av Smilla och Cookie. Kakan var sitt vanliga duktiga jag och sprang som på räls. Smilla fixade en första sträcka där hon kom in på station med tjänstetecknet runt benen ( Stig sa sedan att hon fastnat nästan direkt och haft sönder det) och sedan en andra sträcka där hon fick gå först och alltså springa från Kakan och mig. Men på tredje sträckan hade hon glömt bort sig ( gulsparv??) så det fick bli lite påminnelseövningar om vad vi egentligen sysslar med i den situationen. Och då for hon fram och tillbaka alldeles självmant. Hon är lite burdus den hunden och ser sig inte direkt för utan far fram där hon tycker att det går fortast Men med mer erfarenhet kommer hon att använda hjärnan mer. Kankse.

TippEx ( som heter så för att han har så perfekt naturligt tippade öron och för att han har tippexat bort sin åksjuka och f.d attityd) och Smilla fick sedan ett lydnadspass, TippEx tränar på fokus och uthållighet och att vara tyst trots hög intensitetm och appellmoment plus kryp och skall och Smilla fick ge sig i kast med rutan tillsamans med lägre moment m.m.

Resten av dagen har varit trädgårdsarbete, plommonsyltkokning ( jo det är sant) och infysning av äpplen. Det skulle ha blivit äppelmos också till vinterns gröt (ja ni vet hur dte är med den) men det får bli i morgon. Eller någon annan dag.

Annars har veckan bestått av valpgos och arbete. Förra helgen startade vi lydnadsklass 1 igen och den här gången hade vi tränat ställandet så vi slapp nollor så ni är förstapriset i hamn och vi kan satsa på klass två. Kanske.

Men nu måste jag lägga ut det här om jag ska hinna innan det blir söndag , ja tar någon valpbild när jag slutar så återkommer jag med rapport om valpar, läger m..m.


Hela gänget 10 dagar.

Egentligen skulle jag jobba. Men när andan inte faller på och huvudet är svagt - eller hur man nu brukar säga- så får det bli ett blogginlägg istället. De'ni.. det andra på bara några dagar. Ur led ÄR tiden. Eller min arbetslust kanske.

I alla fall så ska jag idag inte rapportera eller berätta.. utan jag ska tycka. Om lydnad. Och om lydnad tycker jag-  en hel massa. Eller inte- det beror på hur man ser det.

För att ta det från början och för att inte göra er som håller på med lydnad mer upprörda än nödvändigt: jag tycker att lydnad är BRA, jag gillar att se en hund med bra lydnad och jag beundrar de förare som är ambitiösa nog att peta i alla detaljer och göra det på ett sätt så att hundarna fortfarande tycker det är kul. All heder till er.

MEN- jag tycker inte om det som håller på och händer i lydnaden och bedömningarna av den. Inte alls. Och det är en känsla som har vuxit över tid och som bland annat fick mig för några år sedan att besluta att sluta döma lydnad. Det var i den vevan när de gula och röda korten kom och vi fick oss en uppsträckning på en domarkonferens om vikten av att använda dem. Jag vägrar att använda dem!! Annat än möjligtvis till vissa lydnadsdomare som inte har civilkurage nog att acceptera en ibland överglad hund eller en förare som belönar sin hund.

Ja jag vet att det inte är tillåtet. Men ärligt talat- DET STRUNTAR JAG I!!

Det kan inte vara meningen att vi ska agera som om hundarna vore maskiner på planen. Det kan inte vara så att vi ska ägna oss åt något som ska vara en rolig hobby.. och inte få visa att vi är glada. Det går bort.

Tack och lov så har flera av de som aktivt tävlar lydnad på hög nivå börjat reagera. Bland annat läste jag för ett tag sedan ett blogginlägg skrivet av Heidi Billkvam ( TACK FÖR DET!!) där hon reagerade på galenskapen och jämförde med andra sporter lite så här:

Tänk om vi skulle förbjuda spelarna i ett fotbollslag att jubla efter ett mål. nej nej.. ni får vackert vänta till dess att matchen är över. Här tillåts inga glädjeyttringar. Och Gud nåde Stefan Holm eller någon annan friidrottare som sträcker händerna i luften och jublar och springer runt efter ett rekordhopp.. nej nej.. då kommer det röda kortet fram. Vänta till dess att du har gjort alla dina hopp.

Absurt. Det senaste jag hörde häromdagen var att en domare till och med sagt till en publik som hade hojtat och applåderat efter ett väl utfört moment att de skulle lugna ner sig och upphöra. Frågan är vad den domaren hade tänkt sig att göra åt det? Visa rött kort för publiken och sagt att de inte fick titta mer??!  Jag vet nog vad jag skulle ha velat visa den domaren.. och inte var det rött kort. Även om jag tycker att många domare som inte tänke rpå vad de skapar för förutsättningar inte minst för de som ska börja med lydnad skulle förtjäna det.

Jag kommer väl ihåg argumenten för att de infördes ( några av dem i alla fall, i min ålder får man ha selektivt minne). Bland annat sas det att programet tog så lång tid i sig så att om alla förare skulle belöna sina hundar flera minuter mellan momenten så skulle det ta för lång tid. HAHAHAHhhaaa .. som om det skulle hända. Man vill väl för sjutton komma av planen och bli klar. Och skulle någon faktiskt ta för mycket tid på sig och inte åtlyda kommendering från tävlingsledaren så har vi alltid haft rätten och möjligheten att säga till.  Att prata med folk tycker i alla fall jag är bättre än att gömma mig bakom röda och gula kort. Det fanns fler anledningar men jag kan fortfarande inte komma på en enda som jag tycker var relevant.

Dessutom tycker jag bättre om grönt... än gult och rött. Vi kunde väl ha fått ett grönt kort också.. och visat när det var bra. Om vi nu skulle vara kortorienterade.

MEN... det räcker inte med den attityden. Jag undrar också vart bedömningarna är på väg och om man håller på att glömma att det är hundar vi håller på med även där. Jag tänker inte dra en massa exempel på krafttiga neddrag på grund av flyttad tass, om apporter ska gripas från det ena eller det andra hållet etc etc... men ibland undrar man när man ser bra utföranden med en liten miss någonstans ge en 6.a samtidigt som hunden kan göra både det ena och det andra och få en femma för utfört moment. Hur tänker man då? Det blir ju liksom inget kvar mellan mycket bra, bra med liten miss och godkänt. Vilket alla vi som tränar och tävlar vet att det i realiteten är.

Och ja jag vet att man inte ser allt när man står bredvid och jag är alltid försiktigt med att uttala mig om enskilda domares bedömning just därför att de står närmare och hör och ser saker som inte vi i publiken ser. Men när det upprepas gång på gång.. och det dessutom inte framgår av kommentarer varför de kraftiga neddragen gjorts. Då börjar jag undra om det håller på och breder ut sig någon sorts status i att vara så hård som möjligt.

Och då undrar jag- till vilken nytta.

Vad vill jag då med detta. Egentligen bara tycka öppet om något jag tyckt länge. Men också att på mitt sätt ge stöd åt dem som har börjat reagera. Det behövs en diskussion och en öppen opinion mot det som händer med elitlydnaden och som sprider sig ner genom klasserna genom folks oro över hur de ska träna för att räcka till. Tänk vilken önskedröm det vore om alla aktiva tävlande i elitklass kunde göra gemensam sak och ta en period när man jobbar för att ha roligt på planen.. inte så att man förstör för arrangören eller för sina medtävlare.. men så att man har kul med sin hund och med stolthet säga.. "Vi hade kul så jag fick ett gult/rött kott"

Iställer för att diskutera hur man ska - eller inte ska - vrida fötterna vid vinklar, hur man ska stå och gå och röra på sig.. för att inte tala om hur hunden ska eller inte ska röra på sig.

För min del kommer attityden och snabbheten i ett ställningsskifte t.ex alltid att vara viktigare än att baktassarna är låsta. Och den dagen jag ändrar på det må blixten slå ner i mig så mina fötter blir låsta!!

Sköt er!
Lena och gänget.

Ur led är tiden! Eller är det almenackan...?

Jag har alltså bestämt att jag ska blogga i alla fall en gång i veckan. Men på något konstigt sätt har det blivit så att det förra inlägget är daterat den 24 apil.. och idag är det den 23 maj. Hur gick det här till??!  Kortveckor har jag hört talas om men nu får vi också införa begreppet långveckor. 30 dagar långa faktiskt. Men inget ont som inte har något gott med er. Tänk bara hur många dagar en 7 veckors semester kommer att innehålla.

Idag ska jag börja med ett kort som egentligen skulle ha varit med i förra inlägget- det på Smita och Stig på prispallen i Nynäshamn... eller hur det nu var. Finn fem- eller ett- fel de som kan...


För att fortsätta att rapportera om Smitas och Stigs framgångar så fick de ett par veckor efter det ytterligare en fullträff som resulterade i det första certet. 586.75 poäng, och det inte ens på en maxprestation, .. med tre föremål och 6.5-7 på uppletande och en delmiss på krypet som gav 5-6.... Det finns mer poäng att ta på där.. och då.....

Men idag ska det få bli Smillas blogg i större omfattning. Jag skrev i förra inlägget att jag skulle skriva lite om Smillas träning. Och det ska jag men också om Smillas debuttävling som vi klarade av nu i helgen.

Smilla är en rolig hund. Det finns mycket personlighet och attityd i den hunden. Några bilder ska jag bjuda på för att försöka visa lite av den attityden...

Va e're om... jag är upptagen...


Vadå DIN toffla... är DU i den kanske??!  


Vadå... i sängen.. syns jag ??!

Träningsmässigt är Smilla också en trevlig hund att ha att göra med. Lugn och sansad, kan ligga uppbunden och se de andra jobba men taggar igång när det är hennes tur. Går lika bra på godis som leksak eller en fysisk belöning som en klapp eller lite bus.  Duktig spårhund precis som sin mamma så långt som vi nu sett det med tanke på hennes ålder.

I lördags startade vi appellspår. Mest tänkt som en träningstest och för att se hur hon påverkades av tävlingssituationen med folk och kommendering och hela program m.m. Det klarade hon bra och resultatet blev en uppflyttning med 260.25 p. Då avstod vi ändå framförgåendet eftersom hon fixar det bra om vi bara går före kommandot men med ett fotkommando som start så har hon så mycket fokus på det arbetet så hon grejar ännu inte att lämna sidan. Det jobbar vi vidare på till hösten.

Ett av hennes paradmoment- ja bortsett från att man ska stanna också - är budföring. För springa kan den hunden. Fort! Så sista veckan har varit mycket träning på den delen av momentet som är att sitta still hos mottagaren. På tävlingen ställde vi upp oss, hon var fokuserad på mottagaren, jag sa marsch och hon startade med en rivsstart... och jag känner hur det rycker till under min sko. JAG STOD PÅ HENNES SVANSFANA!! Vilket resulterade i två snabba språng och sedan såg jag hur hon tvekade... " hmm hon ryckte mig i svansen... skulle jag inte".. och så saktade hon ner och vände om mot mig fortfarande med bra fart ... så jag chansade och la på ett marshkommando till .. och hon tvärvänder, springer till mottagaren, sätter sig och sitter kvar till hon får nytt kommando och då tillbaka i samma fart. Betyg 5. Men av mig får hon 15.. och jag får en smäll i bakhuvudet för att jag inte kan hålla ordning på fötterna.

Femma kom vi på det betygen.. en alldeles suverän appellgrupp fick vi glädjen att vara med i i lördags. Tio uppflyttningar av 13 startande och på bra poäng. Riktigt roligt var det att se alla hundar som klarade spår trots gärden med högt gräs och kraftig vind, med bra lydnad och näst intill alla hade betyg på budföring. Inte vanligt. Men roligt!!

Så här stolt var hon när hon hade vunnit ett alldeles eget tuggben:


och så här trött var hon efteråt.. och inte bara hon ska väl erkännas

   


"..amen.. hallå... kan man få some privacy please..?!"

Det fanns fler som blev trötta.. trots att de inte gjort något direkt...

"Inte gjort nått- tänker Kakan... jag har lärt'na allt jag kan!"

För övrigt så har det så här långt den här säsongen bara rasat in bra Windedos-resultat från alla möjliga grenar och aktiviteter. Jättekul är det, dels att det går bra men ändå mer att det finns så många exempel på att man kan ha så mycket roligt med sin hund.  GRATTIS till alla- ingen nämnd och ingen glömd.. jag tror jag fått med det mesta på gratulationerna på hemsidan. Extra roligt är att det kommit in så många bra resultat så att vi nu skulle kunna ansöka om Bruksuppfödarpris nr 2. Men vi avvaktar lite med det för att se om vi kan slippa använda maxantal hundar (10).

Under våren har vi också haft en hel del helger med helt andra aktiviteter än hundar.. även om det varit relaterat till hund. Eftersom långväga vännerna Ingrid och Klas bestämt sig för att överge Jämtland och ta sig till mer bebodda trakter av flera olika anledningar så har vi varit lite behjälpliga med hustittande etc. Vi har tittar på stora hus och små hus, gamla hus och nya hus, hus med mycket mark och lite mark, hus med vita rum och hus med allt annat än vita rum och hus med många uthus och nästan inga uthus... osv osv. Jätteroligt har det varit inte minst för att vi haft frekventa helgbesök. Men nu är det klart och bestämt. Huset med stort H är funnet och snart får vi fler trevliga träningskompisar på nära håll. Kanske bäst att sätta upp de där slalompinnarna igen och plocka fram bågarna, vässa fåren och förbereda sig för jag antar att det kommer att bli både mer agility och mer vallning framöver. Som tur är!!

För vi har också "blivit av" med några träningskompisar- Linda med hundfamilj har flyttat från Ärla till Uppsala/Knivsta på grund av ett nytt jobb. Tråkigt att de flyttar längre bort men roligt med nya jobbet, boendet och bättre möjligheter till hundaktiviteter tack vare mindre jourer och mer reglerad arbetstid. LYCKA TILL säger vi!!

För övrigt.. förutom träning och tävling och jobb så stundar snart en hel del vallning, planering för lägret i sommar och annan planering för en ev Thailandsvistelse i höst.... det kanske inte vore så dumt med 30 dagar per vecka i alla fall.

Jag skrev ju också att jag skulle blogga på konstiga avelsval och dessutom har jag en hel del tankar om det här med lydnadsklass... men det får vara tills " i morgon".. för nu måste jag jobba,

Sköt er!
Lena och de fyrbenta!

Häromdagen när jag åkte bil så var det ett program på radion där det pratades om vardagslyx.... och det fick mig att tänka en hel del tankar.

Det finns en konstig tendens idag att det enda som gäller är helger och ledighet. Inte sällan hör man berättas om hur människor får måndagsångest redan på söndag förmiddag och sedan när måndagen kommer så är allt en enda grå sörja tills det blir fredag igen och ledigheten startar. Och så har man då fredag kväl och lördag och så slår måndagsångesten till igen. Inte konstigt att tiden rinner iväg då för veckorna blir på något sätt underligt korta. De består ju egentligen bara av ca 40-45 timmar (varav en del ska sovas bort) och resten är bara slit och släp.

Så jag var ju naturligtvis tvungen att fundera över det här med helger och helgfirande och veckor och vardagslyx.
Och konstaterade att jag har så mycket omkring mig som kan ge vardagslyx.
För mig är vardagslyx att vakna till att fyra ögon iakttar en intensivt.. och så när de ser att man är vaken så är lyckan fullständig. För "dagen har börjat... hurraaa".... kan man undgå att smittas av den glädjen. Vardagslyx är det också att mala kaffebönorna som får doften att sprida sig i köket redan innan kaffet har börjar rinna ner och att sedan tända saltstenslyktan med ljus i medan kaffet blir färdigt. Vardagslyx är att sitta på trappen och dricka kaffet.. fast ok då.. inte så här års kanske. Nu får jag nöja mig med att titta ut genom fönstret och se snön och hundarna som morgonbusar utanför. Vilken dag det är spelar egentligen ingen roll. Enda skillnaden är att vissa dagar är det mer brått för att jobbet väntar.. och andra dagar kan det blir lite lugnare.

Det är vardagslyx... eller var dags lyx kanske.

För mig är det lyx att ha möjlighet att träna hundarna, att känna hur de anstränger sig och att själv försöka bidra med den hjälp jag kan ge genom att försöka få till timingen och belöningar på bästa sätt. Det är lyx att ha vänner att prata med och att diskutera träning och arbete och allt möjligt med. Det är lätt att ta sådant för givet och att börja känna att träningen är ett krav etc. Det är lyx att ha ett jobb som ger mig utmaningar som jag ibland klarar och ibland inte lyckas så bra med men som ändå ger mig nya infallsvinklar.

Lyx kan det också vara att få vara ute och gå när skymningen är på väg och allting blir så där blårosa strax innan mörkret börjar sänka sig. Tittar man sig omkring så kan i alla fall jag, trots en lång vinter med snö och kyla och snöskottande (där kan graden av lyx diskuteras) uppskatta hur vackert det är.


Det finns egentligen så mycket som är lyx.... var dags lyx om man låter det vara så. För egentligen spelar det inte så stor roll om det är tisdag eller lördag... förutom att tidsplaneringen får bli lite olika. Det är bara att konstatera att jag antingen är väldigt priviligerad som har så mycket positivt omkring mig eller att jag är för korkad för att inse motsatsen. 

Idag var vardagslyxet att snöfallet hade förflyttats inomhus.


Inomhussnö... i spridda skurar.

En annan förklaring är resterna av en IKEA-leksak typ stoppad boll. Den är numera varken stoppad.. eller boll faktiskt. Helt och håller beroende på att den luddstoppade bollen utsattes för ett gäng luddsuddar som inte stoppades. Mest för att vi skrattade så vi inte kunde säga stopp. Eller kanske inte ville.  Så bollen är numera en  f.d boll... lite som This is a dead parrot.... papegojan som påstods vara sovande fast den var stendöd. Så är det numera med bollen som nog får anses om varande en rest av en boll.. mer en sorts rödvit slafs.. som aldrig i livet kan tänkas ha rymt all denna stoppning... frågan är.. varför skickar IKEA med så mycket vitt ludd i sina bollar?? Och hur får man in allt detta i det som en gång var fodralet??


Jo jag tror att det är för att de vet att de är så många som vill ha den. Om ni undrar varför den Cujoliknande hunden längst upp i bild är så suddig så är det för att hon ruskade och slet och drog för att få tillbaka "sin" boll. Det lät som en hel hoper med rabieshundar i köket... vilt morrande. Till och med Kakan var med på ett hörn och hjälpte till.



Hmmm..funderar Smilla.. VAD är detta??1


 Detta... det är vad som blev kvar.. av det som nyss var en stor, fin, rund och stoppad röd-vit leksaksboll från IKEA. Hur har de det med kvaliteten egentligen. De som säger att sängarna är testade i massor av timmar och stolarna är suttna på hur länge som helst. Frågan är hur de hundtestar sina leksaker ??

Vad lyxen i detta var. Att få känna att man kunde böja på ryggen och städa förstås! För det gjorde de inte.

Gooo'natt!
Lena och luddmonsten.

Och nu tycker jag att vintern har haft sin och det kan få vara dags för vår. Även fast jag vet att det är lite tidigt.

Egentligen skulle jag inte blogga alls nu utan städa garaget och åka till tippen med en massa skräp från köksrenoveringen. Men även där får man väl säga att var sak har sin tid och jag har en bestämd känsla av att det är dags för ett blogginlägg. Sedan länge. Dels känns det i samvetestarmen ( jodå jag har en sådan) och dels hörs det på alla glada tillrop och uppmuntrande hejarop. Eller var det syrliga kommentarer jag tänkte på. Hmmm....

I vanlig ordning finns det massor av skylla på. Men jag säger bara så här så är det klart, prioriteringsordningen mäste ändras.  Jag jobbar på det.

Idag är det en speciell tid. Det är ett år sedan Smilla och hennes syrror föddes. En räka, en dunderklump och fyra normala valpar. Och nu fyller de ett år. Det är inte klokt vad tiden går. De sägs att man blir äldre och klokare med åren. Men hur ska man hinna med det när det går så fort.

Smilla har medfört en del nyordningar här hemma. Bland annat har jag börjat förstå det där med att skämma bort hundar. Alltså andra hundar än röda valpar. Även prickiga hundar kan skämmas bort. Den prickiga damen har många bestämda uppfattningar om hur saker ska göras. Bland annat lärde jag henne att nosdutta tidigt. Det har jag på sätt och vis fått ångra. Hon har kommit på att ett utmärkt sätt att få mig att släppa koncentrationen på datorn är att klappa nosen rätt in i min armbåge och när jag vänder mig för att säga åt henne så slänger hon sig ner med frambenen och flashar hela garnityret samtidigt som svansen viftar. Det betyder ungefär " sitt inte där och lata dig, jag behöver sysselsättas"... eller vid vissa tidpunkter " res på dig.. vi ska gå ut"... och ibland även " det kryllar i prickarna.. vad tänker du göra åt det?" Som sagt- var sak har sin tid. Smillas uppfattning är att det mesta är hennes tid.  Man kan väl säga att jag är ganska dålig på att upplysa henne om motsatsen.

En annan nyordning är att vi numera har ett jämnt lager av leksaker på golvet. Jag har aldrig varit med om en hund som är så leksaksfokuserad som Smilla. Och på något sätt vet hon direkt vad som är hennes när det packas upp ur påser efter IKEA-besök eller andra hundleksakslämpliga shoppingturer. Då blir hon alldeles svart av pupill och så ska hon ha den. Bollen eller musen eller älgen eller vad det nu är. jag vet att Linda berättade för flera år sedan om att hon lyssnat på ett radioprogram där de hade filosoferat om hur många lager utter det skulle bli om uttrarna fick härja fritt och föröka sig ( ja jag vet att det låter konstigt men det var faktiskt så och jag vet inte vad de gick på de som filosoferade ) så jag har emellanåt fått samma tanke.. undrar hur många lager leksaker jag kommer att ha innan.... osv. Fast Smita är bra för hon tar med jämna mellanrum död på ett antal. Hon är en fena på att ta nosen och dutta sig fram till var den lilla pipgrejen sitter och sedan är det hål och den f.d pipleksaken är omgjort till leksak utan pip. Och eftersom nyttan av en sådan i Smitas ögon kan diskuteras så tar hon och häver ut innanmätet också. Då kan man få anledning att folosofera om hur många lager pipleksaksvadd man kommer att ha inom kort. Eller så. 
 
Men det gör vi inte nu för var sak har sin tid. Oavsett om det är livslängd på pipleksaker, innehållsvadd eller uttrar. Eller bloggande för den delen.

"Det får fan i mig vara slut på vintermys nu"- sa Nina idag och syftade på mitt senaste blogginlägg. "Det är dags för vårmys eller vårvindar eller vad sjutton som helst- bara du får slut på den här vintern ".  SVor gjorde hon. Det är jag säker på. Och vem vågar låta bli att blogga då. Dessutom har hon en väldig tilltro till min kontakt med han där uppe. Väder- Allan eller vad han heter han som är övermeteroplog. Hoppsan- där blev det fel.. måste ha varit en Freudiansk felskrivning för plog har behövts många gånger denna vinter. Meterolog skulle det vara. Så nu bloggar jag så vi får vår. Så vi kan börja träna. På allvar.

Vi tränar nu med. Även om det inte är på allvar utan på vinden. Inte alla som har en egen träningshall. Inomhus med matta och fönster och visserligen inte så varmt men ändå bättre än ute. Där försöker vi jobba någon gång per dag med positioner och olika targetövningar inför kommande moment och att sitta still och vänta och allt vad det är. Smilla springer före upp och tycker det är jättekul när det är träningsdags. Utom en gång när hon helt plötsligt fick för sig att det var farligt i trappen. Först skulle hon inte gå ner... och sen skulle och inte gå upp... och sen skulle hon inte gå ner igen. Men eftersom jag vägrar att tramsa så fick hon göra det i alla fall. Och nästa gång vi skulle träna så tänkte jag att "jahaja nu är det mörkt där uppe, jag får gå upp och tända och se om hon vill gå upp.... " Då var hon redan uppe. Trots mörker. Och efter avslutad träning sprang hon ner. Som vanligt. Ibland undrar man vad som rör sig i huvudet på dem. Eller inte.

Men nu har jag inte tid med detta. Nu ska jag göra mig iordning för kvällens bravader som består av restätning och en liiiiten slatt vin hos Nina och därefter ska vi på ... nej det avslöjar jag inte.  Det får vara en hemlighet.

Men vem vet... i nästa inlägg kanske. Som garanterat kommer inom ett år. Eller så. 
Vem vet.. då kanske det blir lite kort också.  
Sköt er. Det ska jag göra.
Lena och gänget.

Vaknade av att mobiltelefonen drog igång, studsade på lätta fötter (nåja- studsade var väl att ta i kanske) ur sängen och slängde mig i duschen... allt för att upptäcka att jag hade kunnat köra med snoozeknappen ett antal gånger. Eller helt enkelt ställt väckningen en timme senare. Så dags då.. så då får det bli en stunds bloggande till morgontéet. Jag hoppas kunna använda det som ursäkt framöver när det går en månad mellan tillfällena.

Nytt år och nya planer. Just nu ganska snöfyllda men i alla fall. Jag tänkte göra en tillbakablick över året som gick men det får bli nästa gång.. idag ser jag åt andra hållet.

Allra närmast, den här veckan och nästa ser jag fram mot att avsluta höstens arbete som har varit omfattande. Det blir så ibland på mitt jobb, att vi har en mycket ojämn arbetsbelastning över terminerna. Men på det stora hela är det okey  och nu ser jag fram mot en vårtermin med dels minre antal timmar och dessutom mer arbete som inte är bundet i tid och rum som en del kurser är. Alltså kan jag planera min tid mer utifrån andra saker också.

Som träning t.ex. Och tävling. För ska det tränas så måste det finnas ett mål. Målet för våren med Smilla är att starta i ettan och appellklass. För det så ligger vi i så gott det går och tränar en del på vinden. Plan golvyta, inte så varmt direkt men bra dagsljus och belysning på kvällen. Funkar i brist på uteträning och även om det inte går att få till några långa avstånd så blir det i alla fall en hel det gjort. Som positioner, starter och halter, vändningar, hämtaövningar och väntaövningar, lägganden och ställanden.. osv osv. Lite skall och kryp har vi också startat med. Hon är rolig att jobba med den lilla prickiga och när jag inte gjort något  på ett tag så kommer hon och upmanar till arbete. Precis som mamma Smita.

Smita i sin tur ska tävla elitspår så mycket det går och om/när de kommer med. Det som ska förbättras innan dess är krypet med halter och svängar som behöver bli stabilare- hon försöker lite för mycket men det är ju i sig ett bra problem. Och skallet som ska bli mer sitta still- stadga och mer ihållande för att höja poängen. Några valpar blir det inte under våren eftersom hon inte börjatr löpa ännu och i år är det Stigs möjlighet att tävla med henne som prioriteras framför valpar. Det får bli senare. Hon är en alltför bra arbetshund för att inte få chansen att visa vad hon/ de kan prestera. Jag vet vad Stig har i sikte och vi får se hur långt det håller.

Cookie påkallar också en del uppmärksamhet och tycker att om hon nu inte får träna på vinden så borde hon i alla fall få godiset som vindsträningen skulle kunna innebära. Och när Smilla inbjuder till arbete med snabba lägganden och hämtanden så tycker Cookie att hon kan hon med.. så hon kör på hon också.  Så det blir lite skoj- träning där också . Annars är det valpar som gäller för henne eftersom hon börjar bli till åren. Egentligen skulle jag ha velat ha henne startad i lägre rapport men med skadan i ryggen i höstas och den påföljande karensen på grund av medicinen så missade vi de tävlingarna som var inplanerade och anmälda. Och ska vi vänta till nästa gång hon löper så blir hon för gammal eftersom hon bara löper en gång om året. Så nu eller aldrig är det som gäller. Hon får väl leva på sina meriter i att vara söt och röd. Det kan man komma långt med hälsar Cookie. '

Sådana är de mer långsiktiga planerna. De mer kortsoktiga är att till helgen åka till Stockholm och titta på agility och umgås med våra vänner från norr och Fröknarna Fläck som ska tävla. Får vi till det kan det bli en helkväll med hotellövernattning... i storstan.. de ni.

Annars är det köksrenovering som gäller. Fiiint blir det.. men så är han duktig snickaren som gör grovjobbet. Medans jag river kakel och bär och gör det jag kan. Bilder kommer med tiden.

Så länge får ni hålla till godo med en vacker vinterbild från förra årets besök i Östersund.. bättre sent än aldrig.. och nu får jag dra till jobbet för annars blir det mer sent än tillåtet.


Sköt er !
Lena och gänget

Idag har jag inget val.

Jag är tvungen att blogga. ja faktiskt tvungen.. om jag inte ska bli mobbad, retad, på gränsen till trakasserad ... ja till och med hot om fysiskt våld i form av en liten lätt skallning har förekommit.

Det häringa vädret med -15 och snöfall som växlar över till -24 och snöfall för att sedan göra en luring uppåt  -10 för att sedan raskt rusa ner mot botten av termometern- under snöfall- lär vara mitt fel.

I alla fall finns det misstankar om det. Jag lär i mitt senaste blogginlägg ha önskat mig liiiite vinter. Det var innan den kom.. så det får mig ju att vrida mig som en mask på kroken i skam över hur länge sedan det är jag bloggade med tanke på hur länge det varit vinter. Och eftersom jag sedan dess inte bloggat och tackat våra högre makter- eller vem det nu är som håller i vädret - och sagt att det räcker så finns det misstankar om att han.. eller  hon, det måste vara hon eftersom det blir ordentligt gjort.. bara kör på och väntar att jag ska bli nöjd.

Så här kommer det. TACK! Tack tack,, jag är nöjd. Jag har fått min liilla vinter. Och mer därtill. Bugar och bockar. Skrapar med foten och erkänner mig nöjd. Totalt nöjd. Låt det gärna ligga kvar och låt gärna temperaturen ligga runt... ja säg -5 eller så. Mer behövs inte. Inga överdrifter för min skull. -24... nja. jag skulle inte kalla det för lite vinter. Men det är klart, allt är ju relativt. Men nöjd är jag. Så- nu är det sagt. 

Och nu kanske det skulle vara på plats att önska sig vår. Men se nej.. inte ännu. Jag är helt nöjd med den snön som finns.  Rent och fint.. och hundarna kan springa ute och komma in och det blir inte ens grusigt och har inte luktat våt sunkig hund på evigheter.  Tänk vad jag är nöjd!

Så jag tycker att det vi har nu- bortsett från - 24- är helt underbartl . Vissa dagar när jag åkt till jobbet eller gått med hundarna har det varit så vackert så man nästan får tårar i ögonen. Det skulle ju också kunna bero på fartvinden.. men nej.. det är för halt för att det ska gå så fort. Och så här års får man köra med rutorna uppe så det måste vara upplevelsen .

Hundarna tycker också det är toppen. Alla utom Smita som tycker att hon borde få "göööra något". Hon är klart understimulerad så det får bli lite leta grejor inomhus och korta pass på vinden där det finns en skaplig golvyta.  Smilla är också understimulerad. Mest för att hon är prickig. Jag har börjat förstå att det kryllar lätt i prickar. Den hunden är dessom lite lustig för hon tycker om att ligga ute i snön och gnaga ben fast det är -20. Det spelar ingen roll att jag talar om att det är för kallt. Hon bara kontrar med att jag slipper.. och så ligger hon kvar och gnager och har det bra. 

Å andra sidan tycker hon väldigt mycket om att ligga i sängen också. Fast våra hundar ligger inte i sängen. Men det har Smilla inte tagit fasta på. Och eftersom hon ligger i sängen så tycker Smita också att man kan ligga i sängen. Fast hon inte gör det ... egentligen. Så hon gör det i alla fall. Och då tycker Cookie att ska de så ska hon. Så helt plötsligt är det väldigt mycket hundar i sängen fast de inte är i sängen. Eller hur det nu går till. Jag undrar om man kan gå en kurs för sånt. Man kanske kunde använda någon form av positiv bestraffning... eller negativ belöning eller vad det heter. Jag kan ändå aldrig hålla ordning på vad som är vad och vad som inte är vad och det är säkert därför hundarna ligger där de ligger. Jag har provat med att skratta när jag säger nej... för det blir liksom en blandning av positivt och negativt.. men det verkar de inte förstå för då biter Smita mig och Smilla hoppar på mig och jag vet inte om de tror att det är positivt .. eller negativt.  

Jag försökte läsa mer.... för att se hur jag skulle få till det. På nätet och i div tidningar m.m. I en artikel trasslade det till sig fullkomligt för mig för där gällde det att få till användandet av höger och vänster arm på rätt sätt ut och in och upp och ner i en bur. Det var tur att jag bara gjorde det på låtsas för annars hade någon fått fläta ut mig ur buren. Jag klarar inte anvisningar i mer än 32 steg. Sen blir det för krångligt, för med mitt bristande närminne så har jag redan  glömt början och när jag då ska gå tillbaka till steg 14 så minns jag inte om det var att höja höger arm inne i buren  eller om det var att snabbt stänga grinden. Och när jag då försöker göra båda .. då gör det ont.  Det blir i alla fall en negativ upplevelse för mig. Däremot inte för hundarna som glatt skuttar runt och undrar vad jag håller på med.

Så jag får helt enkelt återgå till min vanliga träning där ja betyder ja och nej betyder nej och bra betyder bra. För det mesta. Det har funkat förr så vi får hoppas att det funkar igen.  Hur jag nu hamnade där.. ifrån sängen. Det kanske var för att jag någonstans tänkte att det skulle vara lugnare att ligga i en bur.

Nej.. nu får jag återgå till det lilla julstöket som är kvar. Värma glöggen. Resten gör vi när vi hinner. Eller inte. Det är med julen som med vädret och vintern. Det kommer oavsett hur man gör och vad man vill. Så det så. Ingen idé att klaga alltså.  Bara att vara nöjd. Och det är jag.

Nu skulle jag bara försöka få till några bilder.. men då låter knappen "infoga bild" som om den har tagit julsemester. Det får bli bilder en annan dag.

God Jul på er.. och ha ett bra väder!!
Lena och gänget